Det är en grej jag har tänkt på till och från i några
år, men ännu mer nu på senaste tiden och återigen
handlar det om pojkar {jag anser att pojkar låter
sötare och gulligare - när man fjantar till rösten - än
vad killar gör - då man låter mer wannabe mogen}
Men tillbaks till små pojkar :) i början när man
fortfarande lärkänna honom, så är han alltid fjantig
och säger inte precis vad han tycker och tänker
om en - på de sätt han skulle göra några år efter.
Alltså så fort man känner honom utan och innan,
så ändras allting, då oftast negativt.. känns lite synd
för liksom, det är ju personen man lärkänna som
man får känslor för, inte av han som bara gnäller
och klagar. Not likely from my side - och jag tror
inte att jag heller är den han vill att jag ska vara.
Men vem vet, jag är mig själv och ärlig och blir de
i stortsett direkt ungefär.. men ändå.. drygt att dom
ska fjanta och sen inte mer - ? - är det meningen
att det ska vara så, eller att man ska ledsna på
varann så fort man blir sig själv ? Hard to find
someone to love who's just like you måste jag säga.

Dessutom, inte nog med att dom börjar yttra sig..
utan dom börjar ta en förgivet och tro att dom kan
bete sig och vara hursomhelst bara för att man alltid
kommer finnas där för dom ? Suckers. Alltså man
ledsnar ju bara mer och mer på dom.. men allt är
ju trotsallt inte dåligt med dom utan jag älskar dom,
men ibland blir de för mycket av det dåliga, så ah..

Malin är on geeee today ;)