Hade det här varit en onsdag i somras så hade jag haft rent ut sagt panik och ångest nu för att jag är hemma och inte på krogen. Att jag valde att inte göra ngnting istället för att dricka. Det är sjukt egentligen hur fäst man kan bli i alkohol och hur fäst jag va vid det. När jag tänker tillbaka på när jag va ut onsdag, ibland torsdag, fredag och lördag i stort sett varje vecka i flera månader så känns det helt sjukt. Att jag ens palla. Men antar att jag gjorde levern van. Men nu, bara jag dricker en/två dag/-ar så blir kroppen helt död och jag måste ligga och halv sova i sängen i typ tre dagar i streck efter för att jag knappt orkar ta mig ur den. Jag blir helt seg och dricker jag dagen efter också så får jag knappt i mig dricka för att det tar emot. Nu vet jag hur det känns att bli gammal alltså. När jag va 18 och va ung så kunde inte min bakis kropp stoppa mig. Men så fort jag blev 19 så kände man dirr hur livet börja gå ut för. Jag vill inte bli äldre! Alltså på ett sätt så saknar jag mina alkisdagar extremt. Att va drunk så många ggr i veckan fick en slippa allt annat för en stund och samtidigt fick de mig att längta efter ngnting som jag inte gjort på länge. Men jag antar att det va rätt bra att det drog ner på sig självt när det väl gjorde iom att jag, just nu, almost såg det som ett beroende just nu. Menar inte att jag va tokalkis eller ngt. Men jag saknade alkoholen varje dag jag inte drack den. Det gör jag fortfarande. Alkohol hjärta mig!